Reflektioner i ensamhet

Där jag befinner mig är det lika tyst som den svenska vintern. Det har gått drygt en vecka och jag har i stort sätt bara suttit inomhus med mig själv och det är i dessa stunder man får reda på vad det är man egentligen vill.

För en tid sedan hade jag blivit rastlös, stressad och tänkt att jag skulle vilja göra något annat än att sitta här. För mig är det enkelt att fördriva tiden genom att inte vara produktiv, det är enkelt att bara sitta vid datorn och scrolla igenom internet om och om igen. Jag kan utan problem vakna sent på dagen, snooza några timmar, kolla internet för att sedan somna om igen. Just nu lever jag i en perfekt miljö för att låta tiden gå utan att reflektera. Det jag finner skrämmande är att det var såhär jag spenderade mina dagar innan jag började blicka inåt, enda skillnaden var att jag behövde vakna tidigt för att gå till jobbet men fritiden efter jobbet såg ut på samma sätt.

I tysthet, utan människor eller rutiner, har man ingenting att förhålla sig till. Jag känner igen det från förr, jag gick runt i ett vakuum utan riktning och jag hade inte en tanke på att jag kunde göra något annat. Då fanns inte ens alternativen att ”fortsätta” eller ”gör en förändring”, för mig var det den enda verkligheten som fanns. Jag kunde inte se andra alternativ, en blind fläck, ett tomrum, en icke-möjlighet och där befann jag mig i hela mitt liv. Visst hade jag hört talas om andra människor som levde drömmen men det var lika självklart som att jorden snurrar runt sin egen axel, alltså helt utanför min kontroll och absolut inget jag kunde styra över. Det var ett faktum som alla andra, lika verkligt som min verklighet och lika långt borta som slutet på universum. Hur gör man för att hitta en tanke som inte finns? Inte nog med det, hur hittar man en tanke som inte finns när man inte ens letar?

Varför valde jag att blicka inåt? Jag har inget svar. Men hade jag inte gjort det hade mitt liv troligtvis sett likadant ut som det gjorde för några år sedan. Jag är glad att jag inte längre lever i en cirkulationsplats, istället har jag nya dörrar att öppna varje dag och jag har förstått att det är helt upp till mig att vrida om handtagen. Jag började nya vanor i Sverige, på min fritid, en dag i taget. Mina inlärda vanor pushar mig nu till att fortsätta expandera mitt medvetande och min kunskap som i sin tur gör livet värt att leva. Mina vanor ser till att jag inte hamnar i hjulet igen, även om tendenserna finns kvar så är det något som håller mig ifrån det. Insikten om att överraskningar är mycket trevligare än att veta vad man får gör att jag inte kan gå tillbaka. Min tid i ensamhet gör att jag kan reflektera över min vanor men det påminner mig också om vad som är viktigt för mig. Det tar tid att ändra på mönster och om man inte ens ser alternativ är det svårt att hitta vägen som leder till frihet. För mig började allt när jag lät hjärtat bestämma riktning.

Jag har försökt sammanfatta vad som tagit mig vidare i min e-bok som jag ger ut gratis till alla läsare.

 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *